Datum att hänga upp det på.

You can't avoid it, you can't get around it, but you can live through it.
 
Precis detta instagrammade jag för två år sedan. Det är inledningen till James Fortune´s låt Live through it och det var precis vad jag kände i det läget. Jag hade precis fått höra orden från mitt team att jag skulle sjukskrivas och fick order om att göra minsta möjliga resten av sommaren. Jag visste ju (egentligen) att det liv jag levde då var ohållbart och att min kropp behövde vila. Men hur gjorde man? Hur kunde man leva ett liv helt utan träning?
 
Tänk att det redan gått två år sedan dess. Två år sedan jag var mitt uppe i blodprover, dåliga levervärden och en vilopuls som var högt över det normala. Två år sedan jag var mitt uppe i ett ätstörningshelvete. Jag har många datum som jag hänger upp min sjukdom på. Datum då livsviktiga (på gott och ont) beslut tagits. Dagen i november för snart tre år sedan som jag brukar se som startskottet, sjukskrivningen sommaren där på, mitt beslut den vackra sommarkvällen i augusti att kämpa för livet, min "friskförklaring" i februari för 1.5 år sedan och så 10 maj i år då jag vinkade hejdå till min sjuksköterska på ÄS i Lund. 
 
Jag är en bergochdalmänniska som kan ha perioder i djupa, djupa dalar då maten fortfarande kan kännas pissjobbig, då jag har alldeles för höga krav på mig själv och benen knappt tar mig framåt. Men så har jag perioder då jag är uppe på toppen, ser den vackra utsikten och allt känns så självklart och lätt. Under dessa år har jag varit nere på botten och vänt och med tiden har min lägstanivå höjts till en högre nivå. Dalgångarna finns kvar, men kommer alltmer sällan och är idag enklare att handskas med än tidigare. 
 
Jag har ännu en gång sagt hejdå till ÄS i Lund och hoppas och ber att det ska fått vara den sista gången.
 
Ta hand om DIG!

Hei Norge!

Med höga förväntningar åkte vi (jag och mina föräldrar) till landet i väst och jag blev inte besviken. Ett land där vi vandrat tusentalssteg varje dag, suckat över långa och branta backar, gått i trappor i massor, haft snöbollskrig, njutit av all vacker natur, utmanat rädslor, kört 200 mil bil, ätit hotellfrukostar och bara haft en väldigt skön vecka. 
 
- Kristiansand - Preikestolen - Stavanger - Bergen - Oslo -
 
 
 
Takk Norge for denne gang, jeg håper å se deg igjen!

I världsklass.

 
En midsommarafton i världsklass. Kolla bara.

hej hej sommaren.

 
Hej hej sommar. Hej hej solsken. Hej hej ljumma vindar. Hej hej långa frukostsittningar. Hej hej knott. Hej hej smutsiga fötter. Hej hej brunbrända ben. Hej hej kliande ögon. Hej hej rinnig näsa. Hej hej solmogna tomater. Hej hej familjetid. Hej hej sand-precis-överallt. Hej hej jordgubbar. Hej hej hemmagjord flädersaft. Hej hej vila.
 
Sommaren är här och jag älskar det.

Njutbart.

Jag går här hemma och gräver i rabatter, planterar om blommor, lagar mat, ferdinan-suckar och säger "åh, så fint vi bor ändå" minst flera gånger varje dag och bara är. Inga måsten och inga krav på saker som ska göras. Att bara vara är njutbart. Jag ä l s k a r att vara hemhemma och jag njuter så av att inte jobba något denna sommaren. Särskilt mycket nu på helgen då m&p är lediga och än mer när solen kommit och gjort oss sällskap. 
 
Att vara hemhemma har andra fördelar också och det är att ha möjligheten att kunna söndagsfika tillsammans med dessa älskade guldkornen. Pixliga och dana, men ojojoj som jag tycker om dem.
 
Ta hand om DIG!

post träning, den bästa posten.

 
För två år sedan hoppade jag 300 hopp hopprep varje kväll för att jag var "tvungen". Om jag inte gjorde det så skulle jag fördmoligen gå upp minst fem kilo över natten och det är ju ändå det värsta som kan hända en människa. Eller hur? (hej sarkasm) Ikväll hoppade jag 700 hopp bara för att jag ville. Det var ingen röst i huvudet som tvingade ut mig, utan av ren och skär vilja (och glädje) tog jag hopprepet i händerna och hoppade. Ja, det var stundvis apjobbigt, men ändå skönt. 100-intervaller i kvällssolen kändes rimligt denna afton.
 
Livet ger och det tar. Det går upp och ned likt en berg- och dalbana och stundvis tuffar livet i uppförsbacke och allt känns läskigt och jobbigt, men så plötsligt kommer man upp för toppen och ser den fina utsikten. Plötsligt går livet i nedförsbacke och man skriker, vissa spyr, andra ropar och skrattar omvartannat. För två somrar sedan var jag mitt uppe i en lång uppförsbacke som innefattade psykologsamtal, en fantastisk fysoterapeut på ÄS i Borås, sjuksköterskor, EKG-test, en vilopuls som var en bit över 100 och levervärden som gav läkarna rynkor i pannan. Allt samtidigt som jag jobbade 100% på ett äldreboende. Tids nog fick jag stränga order om sjukskrivning och så blev det också. Tjugo år och en första sjukskrivning.
 
Det har nu gått två år sedan dess. Jag har hunnit ha en sommar däremellan helt utan allt som jag nämnt ovan. Jag jobbade då på ett väldigt roligt jobb men som nog ändå tröttade mer än vad det gav. En psykolog sa tidigt att jag kanske hade behövt ha en sommar som bara innefattade vila. En sommar av semester. Ett förslag jag inte alls nappade på, men i år gör jag det som jag borde gjort förra året. V I L A R . Jag har ett psyke som är stabilt, jag rymmer inte till träningen så fort jag möts av en motgång och jag har en varierad kost. Denna sommaren ska jag försöka njuta. Njuta av att äta all god mat som serveras, njuta av att äta kvällsglass tillsammans med pappa framför TVn, njuta av att bada i havet iklädd bikini och njuta av att ha en helt vanlig sommar. En sommar utan ätstörningar. Om jag nått målet att ha nedförsbacke? Jag vet inte. Jag har åtminstone nått toppen och ser den vackra utsikten. Ser hur livet bjuder upp till dans helt utan koll på hur många kalorier jag ätit under dagen.
 
Att prata om psykisk ohälsa är något jag kommer att fortsätta med. Vissa undrar varför och tycks inte riktigt förstå varför jag vill prata om det när jag ändå verkar må bra igen. Det är just därför jag vill prata öppet om detta. Det är så galet många människor som kämpar med psykisk ohälsa och kan jag, genom att prata om det, vara till hjälp för någon så vill jag vara det. Jag är en bra bit på vägen till att nå det vita området på ätstörningsskalan och kan jag då vara en liten hjälp till den som är kvar i de mörkare kriterierna så vill jag vara det. Jag vill inte vara tyst och jag tänker fortsätta vara öppen med det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Klyschigt men sant.
 
Ta hand om DIG!
KRAM!

hemhemma.

 
Jag är hemhemma sedan en vecka tillbaka och njuter till max. Vädret jobbar på att fylla på grundvattnet istället för att bjuda på sol så jag sysslar istället med att sova länge på mornarna, lösa korsord, (hej tant) hänga med älskade vänner jag inte träffat på länge och gör utflykter till diverse handelsträdgårdar. Åkraberg är den absoluta favoriten sedan många år tillbaka. Regnet piskar mot fönsterrutan och jag är inte det allra minsta sugen på att gå utanför dörren. Egentligen måste jag inte heller, men har skjutit på att fixa nytt pass hela våren så idag får det vara nog. Att se arg ut framför en kamera och sedan skriva en kråkig underskrift är väl ändå något man bör klara av.
 
Ha en skön måndag! 

En dag av lyckorus.

Tänk att det redan gått fyra år sedan denna fantastiska dag. En dag fylld av ett enda stor lyckorus.

En bal på slottet.

Dessa tider på året blir jag så sugen på att gå på bal. Instagram, facebook och dieverse sociala medier fylls på med människor med fina klänningar och frisyrer. Tankar flyger tillbaka till min egen bal. Den var ju ändä väldigt fin. Vill ni se? Förmodligen inte, men jag tycker ju det är kul så så får det bli. Imorgon är det FYRA år sedan jag tog studenten, men mer om det då. Nu BAL! 
 
Hade förmodligen haft både annan klänning och frisyr om jag fått göra om det idag, men just då var jag så nöjd med mina val. Och kolla in vännerna. SÅ fina! 
 
Note to self nr1, du klarar dig bättre utan lösnaglar som helt klart förlänger toalettbesök med några minuter.
Note to self nr2, får du ett glas cider över din balklänning så går allt att lösa med diskmedel, vatten och en hårfön.

Den efterlängtade milen.

En fotopaus kändes nödvändig.
 
Sommaren har varit i Lund till och från i flera veckor nu, men när äntligen kalendern visade sommar snörade jag på mig skorna och kom iväg och sprang mina allra första tio kilometer. Min allra första MIL. Med problem med både en ömmande ljumske och hälsena har jag haft uppehåll från löpningen i närmare två månader och att då ge sig ut på långrunda det första jag gör kan ju verka korkat. Men vem har sagt att man ska vara realistisk alla gånger? Att ha en hård panna är något jag jobbat upp de senaste åren (på gott och ont) och psyket fick sannerligen jobba hårt denna rundan. Första 4-5 km gick bra, men efter det var det en kamp både mot trötthet och smärta. Inte minst de två sista. MEN jag tog mig runt och var så nedrans nöjd när jag kunde sätta mig på trappan och pusta ut. Att springa en mil har jag nu insett vara ganska jobbigt och mitt höga tempo som jag hade i början var obefintligt i slutet, men jag är så nöjd att jag tillslut gjorde det. Att springa milen var sommarens mål så nu får målet bli att ta mig runt och känna mig lite mindre kräkfärdig när jag kommit i mål. Det känns ändå som ett rimligt mål! 
 
Idag har jag rört mig minsta möjliga och smygnjuter av träningsvärken i låren. Ljumsken känns mindre roligt idag, men det får det vara värt! Lite godis på det så ska det nog blir bra.
 
Njut av fredagskvällen!