I världsklass.

 
En midsommarafton i världsklass. Kolla bara.

hej hej sommaren.

 
Hej hej sommar. Hej hej solsken. Hej hej ljumma vindar. Hej hej långa frukostsittningar. Hej hej knott. Hej hej smutsiga fötter. Hej hej brunbrända ben. Hej hej kliande ögon. Hej hej rinnig näsa. Hej hej solmogna tomater. Hej hej familjetid. Hej hej sand-precis-överallt. Hej hej jordgubbar. Hej hej hemmagjord flädersaft. Hej hej vila.
 
Sommaren är här och jag älskar det.

Njutbart.

Jag går här hemma och gräver i rabatter, planterar om blommor, lagar mat, ferdinan-suckar och säger "åh, så fint vi bor ändå" minst flera gånger varje dag och bara är. Inga måsten och inga krav på saker som ska göras. Att bara vara är njutbart. Jag ä l s k a r att vara hemhemma och jag njuter så av att inte jobba något denna sommaren. Särskilt mycket nu på helgen då m&p är lediga och än mer när solen kommit och gjort oss sällskap. 
 
Att vara hemhemma har andra fördelar också och det är att ha möjligheten att kunna söndagsfika tillsammans med dessa älskade guldkornen. Pixliga och dana, men ojojoj som jag tycker om dem.
 
Ta hand om DIG!

post träning, den bästa posten.

 
För två år sedan hoppade jag 300 hopp hopprep varje kväll för att jag var "tvungen". Om jag inte gjorde det så skulle jag fördmoligen gå upp minst fem kilo över natten och det är ju ändå det värsta som kan hända en människa. Eller hur? (hej sarkasm) Ikväll hoppade jag 700 hopp bara för att jag ville. Det var ingen röst i huvudet som tvingade ut mig, utan av ren och skär vilja (och glädje) tog jag hopprepet i händerna och hoppade. Ja, det var stundvis apjobbigt, men ändå skönt. 100-intervaller i kvällssolen kändes rimligt denna afton.
 
Livet ger och det tar. Det går upp och ned likt en berg- och dalbana och stundvis tuffar livet i uppförsbacke och allt känns läskigt och jobbigt, men så plötsligt kommer man upp för toppen och ser den fina utsikten. Plötsligt går livet i nedförsbacke och man skriker, vissa spyr, andra ropar och skrattar omvartannat. För två somrar sedan var jag mitt uppe i en lång uppförsbacke som innefattade psykologsamtal, en fantastisk fysoterapeut på ÄS i Borås, sjuksköterskor, EKG-test, en vilopuls som var en bit över 100 och levervärden som gav läkarna rynkor i pannan. Allt samtidigt som jag jobbade 100% på ett äldreboende. Tids nog fick jag stränga order om sjukskrivning och så blev det också. Tjugo år och en första sjukskrivning.
 
Det har nu gått två år sedan dess. Jag har hunnit ha en sommar däremellan helt utan allt som jag nämnt ovan. Jag jobbade då på ett väldigt roligt jobb men som nog ändå tröttade mer än vad det gav. En psykolog sa tidigt att jag kanske hade behövt ha en sommar som bara innefattade vila. En sommar av semester. Ett förslag jag inte alls nappade på, men i år gör jag det som jag borde gjort förra året. V I L A R . Jag har ett psyke som är stabilt, jag rymmer inte till träningen så fort jag möts av en motgång och jag har en varierad kost. Denna sommaren ska jag försöka njuta. Njuta av att äta all god mat som serveras, njuta av att äta kvällsglass tillsammans med pappa framför TVn, njuta av att bada i havet iklädd bikini och njuta av att ha en helt vanlig sommar. En sommar utan ätstörningar. Om jag nått målet att ha nedförsbacke? Jag vet inte. Jag har åtminstone nått toppen och ser den vackra utsikten. Ser hur livet bjuder upp till dans helt utan koll på hur många kalorier jag ätit under dagen.
 
Att prata om psykisk ohälsa är något jag kommer att fortsätta med. Vissa undrar varför och tycks inte riktigt förstå varför jag vill prata om det när jag ändå verkar må bra igen. Det är just därför jag vill prata öppet om detta. Det är så galet många människor som kämpar med psykisk ohälsa och kan jag, genom att prata om det, vara till hjälp för någon så vill jag vara det. Jag är en bra bit på vägen till att nå det vita området på ätstörningsskalan och kan jag då vara en liten hjälp till den som är kvar i de mörkare kriterierna så vill jag vara det. Jag vill inte vara tyst och jag tänker fortsätta vara öppen med det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Klyschigt men sant.
 
Ta hand om DIG!
KRAM!

hemhemma.

 
Jag är hemhemma sedan en vecka tillbaka och njuter till max. Vädret jobbar på att fylla på grundvattnet istället för att bjuda på sol så jag sysslar istället med att sova länge på mornarna, lösa korsord, (hej tant) hänga med älskade vänner jag inte träffat på länge och gör utflykter till diverse handelsträdgårdar. Åkraberg är den absoluta favoriten sedan många år tillbaka. Regnet piskar mot fönsterrutan och jag är inte det allra minsta sugen på att gå utanför dörren. Egentligen måste jag inte heller, men har skjutit på att fixa nytt pass hela våren så idag får det vara nog. Att se arg ut framför en kamera och sedan skriva en kråkig underskrift är väl ändå något man bör klara av.
 
Ha en skön måndag! 

En dag av lyckorus.

Tänk att det redan gått fyra år sedan denna fantastiska dag. En dag fylld av ett enda stor lyckorus.

En bal på slottet.

Dessa tider på året blir jag så sugen på att gå på bal. Instagram, facebook och dieverse sociala medier fylls på med människor med fina klänningar och frisyrer. Tankar flyger tillbaka till min egen bal. Den var ju ändä väldigt fin. Vill ni se? Förmodligen inte, men jag tycker ju det är kul så så får det bli. Imorgon är det FYRA år sedan jag tog studenten, men mer om det då. Nu BAL! 
 
Hade förmodligen haft både annan klänning och frisyr om jag fått göra om det idag, men just då var jag så nöjd med mina val. Och kolla in vännerna. SÅ fina! 
 
Note to self nr1, du klarar dig bättre utan lösnaglar som helt klart förlänger toalettbesök med några minuter.
Note to self nr2, får du ett glas cider över din balklänning så går allt att lösa med diskmedel, vatten och en hårfön.

Den efterlängtade milen.

En fotopaus kändes nödvändig.
 
Sommaren har varit i Lund till och från i flera veckor nu, men när äntligen kalendern visade sommar snörade jag på mig skorna och kom iväg och sprang mina allra första tio kilometer. Min allra första MIL. Med problem med både en ömmande ljumske och hälsena har jag haft uppehåll från löpningen i närmare två månader och att då ge sig ut på långrunda det första jag gör kan ju verka korkat. Men vem har sagt att man ska vara realistisk alla gånger? Att ha en hård panna är något jag jobbat upp de senaste åren (på gott och ont) och psyket fick sannerligen jobba hårt denna rundan. Första 4-5 km gick bra, men efter det var det en kamp både mot trötthet och smärta. Inte minst de två sista. MEN jag tog mig runt och var så nedrans nöjd när jag kunde sätta mig på trappan och pusta ut. Att springa en mil har jag nu insett vara ganska jobbigt och mitt höga tempo som jag hade i början var obefintligt i slutet, men jag är så nöjd att jag tillslut gjorde det. Att springa milen var sommarens mål så nu får målet bli att ta mig runt och känna mig lite mindre kräkfärdig när jag kommit i mål. Det känns ändå som ett rimligt mål! 
 
Idag har jag rört mig minsta möjliga och smygnjuter av träningsvärken i låren. Ljumsken känns mindre roligt idag, men det får det vara värt! Lite godis på det så ska det nog blir bra.
 
Njut av fredagskvällen!

Internationella ätstörningsdagen.

Idag är det den internationella ätstörningsdagen och jag är så tacksam över att frågor kring vikt, mat och träning tas upp i sociala medier. Att informationen kommer ut att man inte behöver vara underviktig för att ha en ätstörning. När jag var som sjukast såg jag egentligen ut som vem som helst. Jag var inte underviktig och hade inte ett BMI som klassades till "tillräckligt" sjuk. Jag fick svara på frågor kring om jag var säker på att det inte bara var en kort period i mitt liv där jag åt lite sämre än tidigare. Vad svarar man på det? Tack och lov hade jag ändå en vilja att bli frisk och hade därför kontaktat sjukvården. Vad hade jag svarat om jag egentligen inte ville få hjälp? då hade jag förmodligen hållt med den som ställt frågan och på så sätt fallit mellan stolarna. Nu ville jag ha hjälp och kom dit i förtroende och fick där ställas till svars till om jag var "värd" platsen. Hade jag fått samma frågor om jag inte var "normalviktig"? En ätstörning kan mycket väl synas på utsidan då det är sjukdomen Anorexi Nervosa många förknippar med ordet ätstörning, men det är bara toppen på isberget. En ätstörning är elak och grym, den jobbar inifrån och ut. Det finns kvinnor och män i alla åldrar och i alla olika sorters kroppsformer som har kämpat/kämpar med någon sorts ätstörning. Det är något som är värt att påminna sig själv om.
 
 
Jag hade ett dagsintag på ca 300kcal och tränade utöver det två timmar om dagen men nådde ändå inte mitt mål att bli platt som en pannkaka. TACK älskade kroppen för det! TACK kroppen för att du tog hand om min kropp när jag själv inte gjorde det. TACK familj och vänner för att ni torkat mina tårar, matat mig med mat och aldrig lämnat min sida. TACK Gud för att du burit mig igenom allt. (Fil 4:13)
 
Idag räknar jag (och min sjuksköterska) mig som frisk och det hade jag aldrig kunnat göra utan er.
 
Idag är en dag jag anser bör få mer uppmärksamhet än vad den får. Enligt Mando lider var tredje (!!!) kvinna av UNS. (utan närmare specifikation) Alltså den ätstörningsform när personen i fråga uppfyller vissa kriterier för anorexi eller bulimi men inte alla. Alltså fatta, var TREDJE kvinna! Man vet även att det är ett stort mörkertal när det gäller ätstörningar och det finns självklart många fall när det gäller män med ätstörningar, men denna statistiken bygger endast på kvinnor.
 
Att prata om psykisk ohälsa och Ortorexi var till en början något jag skämdes för och skrämdes av. Jag skämdes av att jag var sjuk. Det är inget jag gör längre. Jag försöker dela med mig av min historia så ofta jag kan, för tänk om jag kan göra skillnad för någon annan. Tänk om min öppenheten kan få vara en del av någon annans väg till det friska livet. Då är det värt allt!
 
 
Ta hand om DIG!

En sommarlista.

Mina planer för sommaren:
Jag är fortfarande så nöjd med mitt val att inte jobba något i sommar. Nog att jag kommer bli rastlös och så smått vilja klättra på väggarna vissa dagar, men jag ska verkligen försöka lära mig att göra ingenting denna sommaren. Jag hoppas på en varm och solig sommar med många stranddagar tillsammans med familj och vänner. Utöver det ser jag fram emot en vecka i Norge tillsammans med mina föräldrar. En premiärtur till grannlandet som jag velat åka till så länge. Ser fram emot att känna av stadspulsen i Oslo, kolla på alla vackra hus i Bergen och sedan avsluta Norgetrippen i Jotunheimen och få se all makalös utsikt. Jag ser även fram emot att få gå på bröllop och se när älskade vänner säger sitt livs JA till varandra och slutligen avsluta sommarlovet med en vecka på Fuerteventura tillsammans med ett gött gäng från KRIK.

Bästa sommarstället:
Helsjön känns i mina ögon svårslaget. Det är där jag är uppvuxen, lärt mig cykla, simma och fått min grund för livet. Med bästa vännen boendes i "mitt" hus känns det fortfarande som hemma. Kvällsdopp vid bryggan som min farfar byggt upp samtidigt som man krigar mot knotten som surrar omkring. Det är ett favoritställe och det är hemma.

 

Hur länge ska du vara ledig?
Heeeela långa sommaren.

 

Vad ser du mest fram emot?
Jag ser fram emot mycket denna sommaren och kan nog inte peka ut vad jag ser fram emot mest. Utöver mina större sommarplaner ser jag fram emot långa frukostar på vår nybyggda altan, att få umgås med vänner som jag inte träffat på flera månader, kvällsrundor runt sjön och att bara ta dagen som den kommer. Det känns som om detta kan bli en fin sommar!

bästa sommarsaften.
 

Vad kommer du köpa inför semestern?
Jag har så smått börja bygga upp sommargarderoben och chansen (risken) är stor att den kommer fyllas på lite till. Älskar sommarkläder och att bara kunna gå utanför dörren i shorts och tshirt eller en sval klänning.

 

Det här lyssnar jag på i sommar:
Förhoppningsvis bubbliga skratt från människor jag älskar. Annars brukar även Ulf Lundell vara en hejare på chill sommarmusik.

 

Favoritsommardoft:
Duggregn efter en varm och solig dag.

 

Hur kommer du att göra dig illa?
Inte alls hoppas jag. Men myggbett och härliga sommarfötter från sena fotbollskvällar är nog något jag får räkna med.

 

Vad oroar du dig för?
Ska försöka att ha en sommar utan den varan i år. 

 

Hur kommer du minnas din semester sen i september?
Med glädje och tacksamhet.

 

Den ultimata sommardagen:
Solen står högt på himmelen, frukosten intas på altanen innan dagen kan dra igång på riktigt med härligt strandhäng för att på kvällen samla familj och vänner för grill i trädgården. En perfekt sommardag behöver inte vara svårare än så, enligt mig.