Tacksamhet.

 
"Vissa dagar är man exakt såhär glad över att man har så många fina människor i sitt liv. Tacksamt!"
 
Det var vad jag instagrammade igårkväll, innebörden är densamma idag. Alltså tänk att jag får vara omgiven av så fina människor som får mig att skratta, som får mig att känna mig älskad och som ser till att jag mår bra. Detta gör de alltså varje dag. Det är inte klokt vad man kan vara tacksam för det! Jag försöker uppmuntra, peppa och tacka så ofta jag bara kan, men ibland räcker inte orden till. Ibland inte ens en chokladkaka. Det är så stort att ha vänner som gör det lilla extra, som vågar göra det som kanske egentligen skaver lite men som i det långa loppet är helt rätt. Ja, ni hör. Livet är fyllt av mängder av tacksamhet just nu.
 
Nu --> häng i ett hav av täcke och kuddar. Rätt fint.

vad jag längtar efter.

gärna nu.

Att leva med den i bakfickan.

Om drygt två veckor har jag varit friskförklarad i ett år. Ett helt år utan ett besök på ätstörningsenheten i Lund. Det är en glädje i sig, samtidigt som jag kan bli så ledsen över att jag släpptes iväg innan jag var frisk på riktigt. Den dag jag blev friksförklarad ljög jag psykologen rätt upp i ansiktet (och förmodligen för mig själv också) och sa att jag mådde bra, att jag klarade av vardagens alla måsten och att maten&träningen äntligen fungerade igen. Delvis var det sant, på ett annat den största lögnen jag kunde hitta på. Jag ville så gärna få godkändstämpeln i pannan och tyckte jag klarade mig minst lika bra själv. Psykologen höll med mig och sa "Caroline, du är frisk och jag hoppas aldrig jag behöver se dig här igen". När motgångar kom var jag inte lika kaxig längre. Jag var ju inte frisk den regniga dagen i februari och nu i efterhand hade jag önskat att min psykolog såg det.
 
Jag har snart varit friskförklarad i ett helt år, men har hela tiden levt med ätstörningen i bakfickan. Jag har haft perioder där jag mått hur bra som helst, där hela kostcirkeln varit en självklarhet och träningen bara varit en lustfull grej. Men jag har också haft perioder då livet känts pest och jag, utan att tveka, plockat bort maten och gått tillbaka till min "trygghet" utan mat och mycket träning.
 
 
När jag skrev upp mål inför detta året skrev jag "ingen ätstörningsproblematik." Det är ett mål jag hela tiden ska försöka sträva efter, men det är också ett mål jag kommer ha svårt att nå fullt ut. Det har gått 18 dagar av det nya året och jag har redan tagit för många "enkla" beslut istället för att ta upp kampen med de hjärnspöken som fortfarande härjar i min hjärna.
 
Att bli frisk&fri är en livsprocess och tar lång tid, men jag längtar till den dag då allt är historia och jag är helt fri.
 
Som jag sagt så många gånger tidigare, game on! Jag ska vinna livet!