Att äta mat har väl inte alltid varit en favoritsyssla om man säger så, men successivt håller jag på att börja tycka om det igen. Just frukost och olika kolhydratsrätter har vissa dagar känts som att man tvingats bestiga världens högsta berg. De dagarna finns fortfarande kvar, men så finns det desto fler dagar då det bara känns som en liten minikulle och ibland som vilken maträtt som helst. Sedan jag började träna igen för snart två veckor sedan och då även började äta regelbundet inser jag hur hungrig jag är och hur mycket mat kroppen faktiskt behöver. Tänk vad elak jag varit mot mig själv som inte gett kroppen vad den behöver för att orka med livet.

 

Idag har jag vilodag från träning men äter precis lika mycket som jag gjorde igår. Under min sjukdomsperiod hade jag struntat i att äta en dag som denna - jag skulle ju, enligt mig, inte göra av med några kalorier.

 

Min (och din!) kropp är värd kärlek och att få bli påfylld med bra mat.

 

Jag har en bit kvar, men är på god väg!