Vem är jag?

Fina, fantastiska DU som sitter och läser min blogg, välkommen hit!
 
Jag har ytterst dålig koll på vem du är, men har stundvis ganska bra koll på vem jag är, och det är precis det jag tänkte berätta för dig och för er. Ni är ju läskigt många här inne. KUL också, såklart!
 
Jag heter Caroline, är snart 23 år gammal och bor sedan två år tillbaka i den vackra studentstaden Lund. "Kristen, skrattande, ickekaffedrickande typ som gärna fyller livet med familj, vänner, gospel, träning och choklad". Den beskrivningen räcker egentligen ganska långt, men en människa är ju så mycket mer än så. Åtminstone hoppas jag det. Jag älskar människor, älskar att se andra kikna av skratt och älskar att se människorna i min omgivning må bra. Mycket av den jag är och det jag gör kretsar kring det, men det kretsar också mycket kring mitt val att få vandra i Jesu fotspår, de svettiga träningspassen på gymmet, den sköna löpturen i kvällssolen, tentastressen, middagsbjudningarna med vännerna och så mycket, mycket mer.
 
Livet går inte alltid spikrakt och jag har vandrat längs flera olika diken, i tuffa uppförsbackar och vissa gånger helt och hållet missat målet. Men livet har också lärt mig att det finns långa raksträckor och nedförsbackar. Ibland måste man ta sig upp för toppen och uppför den tuffa backen för att få se livet med nya ögon och då också få njuta av den vackra utsikten och sedan den kittlande känslan när nedförsbacken äntligen kommer. Just precis dessa resor genom livet är det jag skriver om här. Det är inte alltid rosaskimmer och glatt, men det är heller sällan bara jämmer och elände. Psykisk ohälsa är något som ligger och skvalpar kring hjärteroten och något jag brinner om att få prata om, vilket ni kommer att märka. Detta är en av mina tre dagböcker och det är många gånger genom skriften som mina förvirrade tankar får klarhet.
 
Som sagt, varmt välkommen hit!
 
KRAM!

guide me.

 
 
I want you to guide me Lord, on my way. Lead me through the life with your grace.
 
Just precis så.

alla kroppar är bra kroppar.

TACK BELLA!
 
I sociala medier florerar just nu bilder på vältränade människor iklädda bikini. Det har squatats hela vinterhalvåret, låren har ett stort mellanrum mellan sig och armarna är vältränade. Japp, det är bilderna som läggs upp på instagram, twitter och facebook. Vad händer med oss då som inte squatat hela vinterhalvåret, som har lår som älskar att kramas med varandra och som har armar som är alldeles lagom vältränade. Får inte vi vara med på sociala medier? SÅKLART VI FÅR! Vi måste inte, men såklart att våra kroppar är minst lika bra. 
 
Mina senaste somrar har varit fyllda av bikiniångest. Alltså på riktigt. Jag har velat gömma mig under klänningar eller handdukar bara för att dölja min kropp för människor som vandrat förbi min strandplats. För självklart kollar ju precis alla på just mig av alla människor som ligger där borta i ett hörn. Vill ni veta en sak? Jag tror knapp en enda har kollat. Vet ni varför? Jo, för att nästintill alla andra tänker på sina egna kroppar när de går där på stranden och har tillräckligt med tankar i huvudet för att tänka på någon annan.
 
Min bikiniångest är inte alls som bortblåst, men i år tänker jag ta upp kampen mot den. Jag har köpt en sprillans nu bikini med hög (!!) midja och ska försöka njuta av sommarens soltimmar så mycket jag bara kan. Glass i stora lass är även något som kommer göra min mage sällskap. Jag älskar ju glass och är trött på att undvika saker bara för att de innehåller si och så många kalorier. Jag har räknat tillräckligt med kalorier de senaste åren.
 
Älskade vänner, i år njuter vi av sommaren!