Datum att hänga upp det på.
You can't avoid it, you can't get around it, but you can live through it.
Precis detta instagrammade jag för två år sedan. Det är inledningen till James Fortune´s låt Live through it och det var precis vad jag kände i det läget. Jag hade precis fått höra orden från mitt team att jag skulle sjukskrivas och fick order om att göra minsta möjliga resten av sommaren. Jag visste ju (egentligen) att det liv jag levde då var ohållbart och att min kropp behövde vila. Men hur gjorde man? Hur kunde man leva ett liv helt utan träning?
Tänk att det redan gått två år sedan dess. Två år sedan jag var mitt uppe i blodprover, dåliga levervärden och en vilopuls som var högt över det normala. Två år sedan jag var mitt uppe i ett ätstörningshelvete. Jag har många datum som jag hänger upp min sjukdom på. Datum då livsviktiga (på gott och ont) beslut tagits. Dagen i november för snart tre år sedan som jag brukar se som startskottet, sjukskrivningen sommaren där på, mitt beslut den vackra sommarkvällen i augusti att kämpa för livet, min "friskförklaring" i februari för 1.5 år sedan och så 10 maj i år då jag vinkade hejdå till min sjuksköterska på ÄS i Lund.
Jag är en bergochdalmänniska som kan ha perioder i djupa, djupa dalar då maten fortfarande kan kännas pissjobbig, då jag har alldeles för höga krav på mig själv och benen knappt tar mig framåt. Men så har jag perioder då jag är uppe på toppen, ser den vackra utsikten och allt känns så självklart och lätt. Under dessa år har jag varit nere på botten och vänt och med tiden har min lägstanivå höjts till en högre nivå. Dalgångarna finns kvar, men kommer alltmer sällan och är idag enklare att handskas med än tidigare.
Jag har ännu en gång sagt hejdå till ÄS i Lund och hoppas och ber att det ska fått vara den sista gången.
Ta hand om DIG!