Datum att hänga upp det på.

You can't avoid it, you can't get around it, but you can live through it.
 
Precis detta instagrammade jag för två år sedan. Det är inledningen till James Fortune´s låt Live through it och det var precis vad jag kände i det läget. Jag hade precis fått höra orden från mitt team att jag skulle sjukskrivas och fick order om att göra minsta möjliga resten av sommaren. Jag visste ju (egentligen) att det liv jag levde då var ohållbart och att min kropp behövde vila. Men hur gjorde man? Hur kunde man leva ett liv helt utan träning?
 
Tänk att det redan gått två år sedan dess. Två år sedan jag var mitt uppe i blodprover, dåliga levervärden och en vilopuls som var högt över det normala. Två år sedan jag var mitt uppe i ett ätstörningshelvete. Jag har många datum som jag hänger upp min sjukdom på. Datum då livsviktiga (på gott och ont) beslut tagits. Dagen i november för snart tre år sedan som jag brukar se som startskottet, sjukskrivningen sommaren där på, mitt beslut den vackra sommarkvällen i augusti att kämpa för livet, min "friskförklaring" i februari för 1.5 år sedan och så 10 maj i år då jag vinkade hejdå till min sjuksköterska på ÄS i Lund. 
 
Jag är en bergochdalmänniska som kan ha perioder i djupa, djupa dalar då maten fortfarande kan kännas pissjobbig, då jag har alldeles för höga krav på mig själv och benen knappt tar mig framåt. Men så har jag perioder då jag är uppe på toppen, ser den vackra utsikten och allt känns så självklart och lätt. Under dessa år har jag varit nere på botten och vänt och med tiden har min lägstanivå höjts till en högre nivå. Dalgångarna finns kvar, men kommer alltmer sällan och är idag enklare att handskas med än tidigare. 
 
Jag har ännu en gång sagt hejdå till ÄS i Lund och hoppas och ber att det ska fått vara den sista gången.
 
Ta hand om DIG!

post träning, den bästa posten.

 
För två år sedan hoppade jag 300 hopp hopprep varje kväll för att jag var "tvungen". Om jag inte gjorde det så skulle jag fördmoligen gå upp minst fem kilo över natten och det är ju ändå det värsta som kan hända en människa. Eller hur? (hej sarkasm) Ikväll hoppade jag 700 hopp bara för att jag ville. Det var ingen röst i huvudet som tvingade ut mig, utan av ren och skär vilja (och glädje) tog jag hopprepet i händerna och hoppade. Ja, det var stundvis apjobbigt, men ändå skönt. 100-intervaller i kvällssolen kändes rimligt denna afton.
 
Livet ger och det tar. Det går upp och ned likt en berg- och dalbana och stundvis tuffar livet i uppförsbacke och allt känns läskigt och jobbigt, men så plötsligt kommer man upp för toppen och ser den fina utsikten. Plötsligt går livet i nedförsbacke och man skriker, vissa spyr, andra ropar och skrattar omvartannat. För två somrar sedan var jag mitt uppe i en lång uppförsbacke som innefattade psykologsamtal, en fantastisk fysoterapeut på ÄS i Borås, sjuksköterskor, EKG-test, en vilopuls som var en bit över 100 och levervärden som gav läkarna rynkor i pannan. Allt samtidigt som jag jobbade 100% på ett äldreboende. Tids nog fick jag stränga order om sjukskrivning och så blev det också. Tjugo år och en första sjukskrivning.
 
Det har nu gått två år sedan dess. Jag har hunnit ha en sommar däremellan helt utan allt som jag nämnt ovan. Jag jobbade då på ett väldigt roligt jobb men som nog ändå tröttade mer än vad det gav. En psykolog sa tidigt att jag kanske hade behövt ha en sommar som bara innefattade vila. En sommar av semester. Ett förslag jag inte alls nappade på, men i år gör jag det som jag borde gjort förra året. V I L A R . Jag har ett psyke som är stabilt, jag rymmer inte till träningen så fort jag möts av en motgång och jag har en varierad kost. Denna sommaren ska jag försöka njuta. Njuta av att äta all god mat som serveras, njuta av att äta kvällsglass tillsammans med pappa framför TVn, njuta av att bada i havet iklädd bikini och njuta av att ha en helt vanlig sommar. En sommar utan ätstörningar. Om jag nått målet att ha nedförsbacke? Jag vet inte. Jag har åtminstone nått toppen och ser den vackra utsikten. Ser hur livet bjuder upp till dans helt utan koll på hur många kalorier jag ätit under dagen.
 
Att prata om psykisk ohälsa är något jag kommer att fortsätta med. Vissa undrar varför och tycks inte riktigt förstå varför jag vill prata om det när jag ändå verkar må bra igen. Det är just därför jag vill prata öppet om detta. Det är så galet många människor som kämpar med psykisk ohälsa och kan jag, genom att prata om det, vara till hjälp för någon så vill jag vara det. Jag är en bra bit på vägen till att nå det vita området på ätstörningsskalan och kan jag då vara en liten hjälp till den som är kvar i de mörkare kriterierna så vill jag vara det. Jag vill inte vara tyst och jag tänker fortsätta vara öppen med det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Klyschigt men sant.
 
Ta hand om DIG!
KRAM!

Internationella ätstörningsdagen.

Idag är det den internationella ätstörningsdagen och jag är så tacksam över att frågor kring vikt, mat och träning tas upp i sociala medier. Att informationen kommer ut att man inte behöver vara underviktig för att ha en ätstörning. När jag var som sjukast såg jag egentligen ut som vem som helst. Jag var inte underviktig och hade inte ett BMI som klassades till "tillräckligt" sjuk. Jag fick svara på frågor kring om jag var säker på att det inte bara var en kort period i mitt liv där jag åt lite sämre än tidigare. Vad svarar man på det? Tack och lov hade jag ändå en vilja att bli frisk och hade därför kontaktat sjukvården. Vad hade jag svarat om jag egentligen inte ville få hjälp? då hade jag förmodligen hållt med den som ställt frågan och på så sätt fallit mellan stolarna. Nu ville jag ha hjälp och kom dit i förtroende och fick där ställas till svars till om jag var "värd" platsen. Hade jag fått samma frågor om jag inte var "normalviktig"? En ätstörning kan mycket väl synas på utsidan då det är sjukdomen Anorexi Nervosa många förknippar med ordet ätstörning, men det är bara toppen på isberget. En ätstörning är elak och grym, den jobbar inifrån och ut. Det finns kvinnor och män i alla åldrar och i alla olika sorters kroppsformer som har kämpat/kämpar med någon sorts ätstörning. Det är något som är värt att påminna sig själv om.
 
 
Jag hade ett dagsintag på ca 300kcal och tränade utöver det två timmar om dagen men nådde ändå inte mitt mål att bli platt som en pannkaka. TACK älskade kroppen för det! TACK kroppen för att du tog hand om min kropp när jag själv inte gjorde det. TACK familj och vänner för att ni torkat mina tårar, matat mig med mat och aldrig lämnat min sida. TACK Gud för att du burit mig igenom allt. (Fil 4:13)
 
Idag räknar jag (och min sjuksköterska) mig som frisk och det hade jag aldrig kunnat göra utan er.
 
Idag är en dag jag anser bör få mer uppmärksamhet än vad den får. Enligt Mando lider var tredje (!!!) kvinna av UNS. (utan närmare specifikation) Alltså den ätstörningsform när personen i fråga uppfyller vissa kriterier för anorexi eller bulimi men inte alla. Alltså fatta, var TREDJE kvinna! Man vet även att det är ett stort mörkertal när det gäller ätstörningar och det finns självklart många fall när det gäller män med ätstörningar, men denna statistiken bygger endast på kvinnor.
 
Att prata om psykisk ohälsa och Ortorexi var till en början något jag skämdes för och skrämdes av. Jag skämdes av att jag var sjuk. Det är inget jag gör längre. Jag försöker dela med mig av min historia så ofta jag kan, för tänk om jag kan göra skillnad för någon annan. Tänk om min öppenheten kan få vara en del av någon annans väg till det friska livet. Då är det värt allt!
 
 
Ta hand om DIG!