#kriktrainingcamp

Alltså på riktigt, jag bara måste få berätta om allt det jag fick vara med om förra veckan. Okej, jag måste egentligen ingenting, men ja, ni fattar. Tillsammans med 91 andra fantastiska människor hoppade vi in i plåtburken och tog oss ner till Fuerteventura för en träningsvecka. Träningsresor kan ju verka apjobbiga, svettiga och varma och precis så var även denna, men den var också så mycket mer. Organisationen som anordnade hela kalaset heter KRIK (kristen idrottskontakt) - en organisation som ligger mig så varmt om hjärtat. Vi har alltså tränat apjobbiga pass, svettats så mycket att man knappt trodde det fanns något vatten kvar i kroppen och druckit litervis med vatten, men framförallt har vi fått ha Jesus i centrum i allt det vi gjort. BÄSTA KOMBON!
 
 
Och vet ni vad något av det bästa var från resan? Jag har fått må så vansinnigt bra och fick uppleva vad ren och skär träningsglädje är. SÅ tacksam! Jag är också så tacksam för magkrampen efter allt skrattande, för tårarna som runnit längs kinderna, för alla goda samtal kring matbordet, för kvällsmötena där lovsången och bönen fick stå i fokus, för svetten som runnit längs kroppen och för den ständiga träningsvärken.
 
TACK älskade vänner för denna veckan - vi ses om ett år igen!

Den efterlängtade milen.

En fotopaus kändes nödvändig.
 
Sommaren har varit i Lund till och från i flera veckor nu, men när äntligen kalendern visade sommar snörade jag på mig skorna och kom iväg och sprang mina allra första tio kilometer. Min allra första MIL. Med problem med både en ömmande ljumske och hälsena har jag haft uppehåll från löpningen i närmare två månader och att då ge sig ut på långrunda det första jag gör kan ju verka korkat. Men vem har sagt att man ska vara realistisk alla gånger? Att ha en hård panna är något jag jobbat upp de senaste åren (på gott och ont) och psyket fick sannerligen jobba hårt denna rundan. Första 4-5 km gick bra, men efter det var det en kamp både mot trötthet och smärta. Inte minst de två sista. MEN jag tog mig runt och var så nedrans nöjd när jag kunde sätta mig på trappan och pusta ut. Att springa en mil har jag nu insett vara ganska jobbigt och mitt höga tempo som jag hade i början var obefintligt i slutet, men jag är så nöjd att jag tillslut gjorde det. Att springa milen var sommarens mål så nu får målet bli att ta mig runt och känna mig lite mindre kräkfärdig när jag kommit i mål. Det känns ändå som ett rimligt mål! 
 
Idag har jag rört mig minsta möjliga och smygnjuter av träningsvärken i låren. Ljumsken känns mindre roligt idag, men det får det vara värt! Lite godis på det så ska det nog blir bra.
 
Njut av fredagskvällen!

hatkärlek.

 
Denna bilden från förra sommaren får återspegla glädjen av träningsvärk, endorfintoppar och äckeljobbiga träningspass. Jag ska erkänna att det finns lite (mycket) hatkärlek till åtminstone träningsvärken och alla äckeljobbiga träningspass som erbjuds just nu. För visst älskar jag att ta ut mig till max, men fy tusan vad jobbigt det är. Trots regn och en dag som aldrig riktigt vaknade till liv tog jag med mig J bort till Gerdahallen och körde en riktig genomkörare på ett HIT-pass (high intervall training) och det är verkligen ett pass jag har stor hatkärlek till. Tabata som träningsform är något jag älskar men likväl här så är det brutalt jobbigt. Kommer nog ha en hemsk träningsvärk precis överallt imorgon.
 
Som sagt, massa hatkärlek till dagens träningspass.
 
KRAM!