post träning, den bästa posten.

 
För två år sedan hoppade jag 300 hopp hopprep varje kväll för att jag var "tvungen". Om jag inte gjorde det så skulle jag fördmoligen gå upp minst fem kilo över natten och det är ju ändå det värsta som kan hända en människa. Eller hur? (hej sarkasm) Ikväll hoppade jag 700 hopp bara för att jag ville. Det var ingen röst i huvudet som tvingade ut mig, utan av ren och skär vilja (och glädje) tog jag hopprepet i händerna och hoppade. Ja, det var stundvis apjobbigt, men ändå skönt. 100-intervaller i kvällssolen kändes rimligt denna afton.
 
Livet ger och det tar. Det går upp och ned likt en berg- och dalbana och stundvis tuffar livet i uppförsbacke och allt känns läskigt och jobbigt, men så plötsligt kommer man upp för toppen och ser den fina utsikten. Plötsligt går livet i nedförsbacke och man skriker, vissa spyr, andra ropar och skrattar omvartannat. För två somrar sedan var jag mitt uppe i en lång uppförsbacke som innefattade psykologsamtal, en fantastisk fysoterapeut på ÄS i Borås, sjuksköterskor, EKG-test, en vilopuls som var en bit över 100 och levervärden som gav läkarna rynkor i pannan. Allt samtidigt som jag jobbade 100% på ett äldreboende. Tids nog fick jag stränga order om sjukskrivning och så blev det också. Tjugo år och en första sjukskrivning.
 
Det har nu gått två år sedan dess. Jag har hunnit ha en sommar däremellan helt utan allt som jag nämnt ovan. Jag jobbade då på ett väldigt roligt jobb men som nog ändå tröttade mer än vad det gav. En psykolog sa tidigt att jag kanske hade behövt ha en sommar som bara innefattade vila. En sommar av semester. Ett förslag jag inte alls nappade på, men i år gör jag det som jag borde gjort förra året. V I L A R . Jag har ett psyke som är stabilt, jag rymmer inte till träningen så fort jag möts av en motgång och jag har en varierad kost. Denna sommaren ska jag försöka njuta. Njuta av att äta all god mat som serveras, njuta av att äta kvällsglass tillsammans med pappa framför TVn, njuta av att bada i havet iklädd bikini och njuta av att ha en helt vanlig sommar. En sommar utan ätstörningar. Om jag nått målet att ha nedförsbacke? Jag vet inte. Jag har åtminstone nått toppen och ser den vackra utsikten. Ser hur livet bjuder upp till dans helt utan koll på hur många kalorier jag ätit under dagen.
 
Att prata om psykisk ohälsa är något jag kommer att fortsätta med. Vissa undrar varför och tycks inte riktigt förstå varför jag vill prata om det när jag ändå verkar må bra igen. Det är just därför jag vill prata öppet om detta. Det är så galet många människor som kämpar med psykisk ohälsa och kan jag, genom att prata om det, vara till hjälp för någon så vill jag vara det. Jag är en bra bit på vägen till att nå det vita området på ätstörningsskalan och kan jag då vara en liten hjälp till den som är kvar i de mörkare kriterierna så vill jag vara det. Jag vill inte vara tyst och jag tänker fortsätta vara öppen med det. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Klyschigt men sant.
 
Ta hand om DIG!
KRAM!











Kom ihåg mig?