sex år, sex månader och 17 dagar.
För sex år, sex månader och 17 dagar sedan startades anderssonare.blogg.se. Här har jag skrivit av mig, ventilerat tankar och har genom åren publicerat 2069 inlägg. Jag var 17 år när jag startade denna blogg och jag hade väl egentligen inga högre tankar om mitt skrivande, utan gjorde det mest för att det var roligt. Just den glädjen har följt med hela vägen tills idag.
Jag tog tillfället i akt att kolla igenom hela bildarkivet på 4920 bilder och jag har suttit och skrattat, gråtit, finsuckat och snorat om vartannat. Tänk vad mycket som hänt de senaste sex åren och jag är så glad över att mycket av det faktiskt finns nedskrivet här.
I sex år, sex månader och 17 dagar har anderssonare.blogg.se varit min plattform där jag fått skriva ned precis det som jag tyckt varit väsentligt, om vägen att hitta sig själv från att ha varit 17 till att vara 23 år. Jag har skrivit om kärlek, glädje och sorg. Allt i ett enda virrvarr. I 2390 dagar har detta varit stället där jag försökt förklara att livspusslet inte alltid går ihop, att livet inte alltid går som på räls utan kanske mer liknas vid en berg -och dalbana.
Att jag bloggat genom de hittils tuffaste åren i mitt liv är något jag är så tacksam över, att det finns nedskrivet för andra att läsa, för andra att peppas av och kanske att någon kan få lite hjälp på vägen genom sin egen resa genom livet.
Anderssonare.blogg.se´s resa slutar här, men resan fortsätter istället på nouw.com/lillalin.
Välkomna att följa med vidare och tack blogg.se för sex fina år!
KRAM, TACK OCH MASSVIS MED KÄRLEK!
Jag och DU är!
Årstidernas charm.
Jag var inne på UnderbaraClaras och läste ett inlägg om hur hon tycker livet känns så mycket lättare under sommaren. Hur kosten ser annorlunda ut, hur träningsvanorna förbättras och hur kroppen i allmänhet är ens vän. Håller ni med henne? jag gör åtminstone det. Jag älskar sommaren och jag märker så stor skillnad på mitt mående under sommaren jämfört med de mörka vintermånaderna.
Jag är en riktig sucker för sommaren och älskar att kunna gå runt barbent, att ha möjligheten att gå ut i trädgården och plocka en bukett med blommor, att bada sig skrynklig i sjöar/hav och ha möjligheten att bara ta dagen som den kommer. MEN jag älskar ju också våra svenska årstider och ser det lite som något av Sveriges charm. Det finns en årstid för alla. Lika mycket som jag kan njuta av en varm sommardag kan jag njuta av höstens krispiga luft, den ljumma vinden på dagen men mörkret som kommer på kvällen då man kan krypa in under en filt, tända ljus och dricka te. Julen - vem gillar inte julen? - då hemmen fylls upp med pepparkaksdoft, julmusik, ljusslingor, adventsstjärnor, tända ljus och mörkret lagt sig som ett täcke över staden. Efter jul och nyår vill jag allra helst att det ska bli mars/april med en gång så att ljuset återigen kan få komma tillbaka. Prick då är jag äckligt trött på mörkret, på slasken och på alla tjocka kläder.
Ett år med månaderna april-sep, dec-jan hade varit ett perfekt år, om ni frågar mig.
Men än är det bara augusti och det finns gott om tid för sol och värme innan hösten kommer.
Ta hand om DIG!
Villhöver.
Listan på vad jag villhöver ha (vill ha + vad jag behöver) är lång och då min födelsedag närmar sig börjar jag spåna på årets önskelista. Tiderna runt födelsedag och jul blir jag alltid lite extra tacksam för allt det goda jag så ofta tar för givet i mitt liv. Bara det att jag har möjligheten att skriva en önskelista och faktiskt har möjligheten att få mer saker än vad jag kanske egentligen behöver. Att jag har flera olika platser att kalla "hemma", mat på bordet och ett liv fullt av familj och vänner.
Birkenstock - viktplatta - Margarethe-skål - skål från Mon Amie - bakbord - dammsugare - köksmaskin - träningsband
Några av sakerna från födelsedagslistan och några från livetlistan som ständigt finns med på önskelistan. Saker som en köksassistent. Alltså tänk vilken lyx att få ha en sådan att baka bröd i. DRÖM!
KRAM!
Vem är jag?
Fina, fantastiska DU som sitter och läser min blogg, välkommen hit!
Jag har ytterst dålig koll på vem du är, men har stundvis ganska bra koll på vem jag är, och det är precis det jag tänkte berätta för dig och för er. Ni är ju läskigt många här inne. KUL också, såklart!
Jag heter Caroline, är snart 23 år gammal och bor sedan två år tillbaka i den vackra studentstaden Lund. "Kristen, skrattande, ickekaffedrickande typ som gärna fyller livet med familj, vänner, gospel, träning och choklad". Den beskrivningen räcker egentligen ganska långt, men en människa är ju så mycket mer än så. Åtminstone hoppas jag det. Jag älskar människor, älskar att se andra kikna av skratt och älskar att se människorna i min omgivning må bra. Mycket av den jag är och det jag gör kretsar kring det, men det kretsar också mycket kring mitt val att få vandra i Jesu fotspår, de svettiga träningspassen på gymmet, den sköna löpturen i kvällssolen, tentastressen, middagsbjudningarna med vännerna och så mycket, mycket mer.
Livet går inte alltid spikrakt och jag har vandrat längs flera olika diken, i tuffa uppförsbackar och vissa gånger helt och hållet missat målet. Men livet har också lärt mig att det finns långa raksträckor och nedförsbackar. Ibland måste man ta sig upp för toppen och uppför den tuffa backen för att få se livet med nya ögon och då också få njuta av den vackra utsikten och sedan den kittlande känslan när nedförsbacken äntligen kommer. Just precis dessa resor genom livet är det jag skriver om här. Det är inte alltid rosaskimmer och glatt, men det är heller sällan bara jämmer och elände. Psykisk ohälsa är något som ligger och skvalpar kring hjärteroten och något jag brinner om att få prata om, vilket ni kommer att märka. Detta är en av mina tre dagböcker och det är många gånger genom skriften som mina förvirrade tankar får klarhet.
Som sagt, varmt välkommen hit!
KRAM!
guide me.
I want you to guide me Lord, on my way. Lead me through the life with your grace.
Just precis så.
Den för stora ryggsäcken, pennfacket och fjärilarna i magen.
Sista dagen på sommarlovet är här och imorgon börjar mitt andra år på lärarutbildningen i Malmö. Om jag hade varit 15 år yngre hade jag förmodligen köpt en ny, alldeles för stor ryggsäck, kanske ett nytt pennfack som innehöll både blyerts, färgpännor OCH tuschpennor. Jo, men visst - det räcker ju inte med en sorts färgpenna när man kunde ha flera. Sist men inte minst hade jag legat i sängen på kvällen med en mage full av fjärilar. Att man ändå hade samma klasskompisar, gick i samma skola och hade kvar samma lärare verkade inte spela någon roll. Kvälleninnanskolstartsfjärilarna fanns i magen oavsett.
Samma fjärilar i magen kan jag inte direkt säga finns kvar, inte heller den stora ryggsäcken eller pennfacket. Istället finns en förvirring över om det verkligen är rätt utbildning jag läser, om det är just pedagogik jag ska pyssla med resten av mitt liv eller om jag ska byta spår till kost och hälsa. Jag har faktiskt inte den blekaste aning. En vän sa till mig; "Du får fortsätta din vandring framåt och så får Gud öppna och stänga dörrar. Mer än så kan du inte göra just nu." Och just precis så är det. Jag vet åtminstone att jag ska läsa hela detta året och så får jag ta ett nytt beslut då. Jag har som livsmotto "En dag i sänder, allt i Herrens händer" och så får det verkligen vara just nu. Eller kanske mer, "Ett år i sänder, allt i Herrens händer".
Tack sommarlovet för denna gången, du har varit fin!
#kriktrainingcamp
Alltså på riktigt, jag bara måste få berätta om allt det jag fick vara med om förra veckan. Okej, jag måste egentligen ingenting, men ja, ni fattar. Tillsammans med 91 andra fantastiska människor hoppade vi in i plåtburken och tog oss ner till Fuerteventura för en träningsvecka. Träningsresor kan ju verka apjobbiga, svettiga och varma och precis så var även denna, men den var också så mycket mer. Organisationen som anordnade hela kalaset heter KRIK (kristen idrottskontakt) - en organisation som ligger mig så varmt om hjärtat. Vi har alltså tränat apjobbiga pass, svettats så mycket att man knappt trodde det fanns något vatten kvar i kroppen och druckit litervis med vatten, men framförallt har vi fått ha Jesus i centrum i allt det vi gjort. BÄSTA KOMBON!
Och vet ni vad något av det bästa var från resan? Jag har fått må så vansinnigt bra och fick uppleva vad ren och skär träningsglädje är. SÅ tacksam! Jag är också så tacksam för magkrampen efter allt skrattande, för tårarna som runnit längs kinderna, för alla goda samtal kring matbordet, för kvällsmötena där lovsången och bönen fick stå i fokus, för svetten som runnit längs kroppen och för den ständiga träningsvärken.
TACK älskade vänner för denna veckan - vi ses om ett år igen!
ljuva, ljuva sommar.
s o m m a r t v å t u s e n s j u t t o n g e n o m e n m o b i l k a m e r a .
Datum att hänga upp det på.
You can't avoid it, you can't get around it, but you can live through it.
Precis detta instagrammade jag för två år sedan. Det är inledningen till James Fortune´s låt Live through it och det var precis vad jag kände i det läget. Jag hade precis fått höra orden från mitt team att jag skulle sjukskrivas och fick order om att göra minsta möjliga resten av sommaren. Jag visste ju (egentligen) att det liv jag levde då var ohållbart och att min kropp behövde vila. Men hur gjorde man? Hur kunde man leva ett liv helt utan träning?
Tänk att det redan gått två år sedan dess. Två år sedan jag var mitt uppe i blodprover, dåliga levervärden och en vilopuls som var högt över det normala. Två år sedan jag var mitt uppe i ett ätstörningshelvete. Jag har många datum som jag hänger upp min sjukdom på. Datum då livsviktiga (på gott och ont) beslut tagits. Dagen i november för snart tre år sedan som jag brukar se som startskottet, sjukskrivningen sommaren där på, mitt beslut den vackra sommarkvällen i augusti att kämpa för livet, min "friskförklaring" i februari för 1.5 år sedan och så 10 maj i år då jag vinkade hejdå till min sjuksköterska på ÄS i Lund.
Jag är en bergochdalmänniska som kan ha perioder i djupa, djupa dalar då maten fortfarande kan kännas pissjobbig, då jag har alldeles för höga krav på mig själv och benen knappt tar mig framåt. Men så har jag perioder då jag är uppe på toppen, ser den vackra utsikten och allt känns så självklart och lätt. Under dessa år har jag varit nere på botten och vänt och med tiden har min lägstanivå höjts till en högre nivå. Dalgångarna finns kvar, men kommer alltmer sällan och är idag enklare att handskas med än tidigare.
Jag har ännu en gång sagt hejdå till ÄS i Lund och hoppas och ber att det ska fått vara den sista gången.
Ta hand om DIG!