För ett år sedan sa vi hejdå till Las Vegas och sa hej till San Francisco som tog en liten bit av mitt hjärta. Chicago ligger fortfarande sådär rysligt varmt om hjärtat och ibland kan tårarna bränna bakom ögonlocken när V skickar bilder på vad de pysslar med bortanför den stora vattenpölen, men åter till SF. Den staden alltså. Så fin!

 

Det finns dagar då jag känner mig som en vissen bukett blommor, tänker skittankar om mig själv och är sådär rysligt rädd för att falla in i gamla, dåliga vanor igen. Acceptansen om att de dagarna kommer göra en sällskap då och då måste finnas och jag måste hitta ett sätt att lära mig leva med dem och faktiskt acceptera att idag var en skitdag men att det kommer en morgondag som förhoppningsvis är bättre. Det finns dagar då jag kollar tillbaka på bilder från min sjukdomstid och kan längta tillbaka till att vara smal och vältränad (läs ätstörd och undernärd) och bara det är ju sjukt i sig. Att man kan längta tillbaka till att vara sjuk då maten fick ta över kontrollen över livet och misshandla kroppen inifrån och ut. Ja, det finns dagar då jag kan längta tillbaka till det och så sätter jag igång intervjun jag gjorde med radio Sjuhärad och jag är tillbaka i verkligheten igen. Nu i efterhand kan jag se att jag var smal och såg vältränad ut, men min kropp mådde allt annat än bra och att det inte är något jag vill tillbaka till.

 

Att ha pms är något jag är tacksam över idag då det innebär att min mens är på ingång vilket inte är en självklarhet, men det är också något jag alltid fasar för varje månad. Jag läste inne hos Cecilia hur hon blivit så känslig över hormonbalansen sedan hennes mens blev kontinuerlig igen och jag kan bara hålla med. Det finns inga dagar under månaden som jag är så rädd för att falla tillbaka i ätstörningsträsket igen som jag är under dagarna innan mens. Trots att jag alltid är supermedveten om att det är hormonerna som spelar mig ett spratt är det alltid lika jobbigt då jag var gång går på hjärnspökenas tjafs om mitt utseende. Men så kommer den (inte alltid så roliga) mensvärken och vissa gånger kan jag inte låta bli att le för mig själv för i ett nafs så har alla hjärnspöken försvunnit och jag är tillbaka i den fullt normala chokladcravingkvinnans mensvardag.

I januari började jag plugga till mellanstadielärare och tänkte att jag hade de fyra närmaste åren säkrade och kunde lägga övriga framtidtankar på hyllan och helt och fullt fokusera på mina studier. I teorin kändes allting väldigt bra, jag hade (har) en fantastisk klass så varför känns det ändå inte rätt? Jag kom ut på praktik och kände ganska tidigt att det inte var detta jag vill göra. Jag ville ju hänga bland det yngre barnen och inte med de som gick på mellanstadiet. En mycket förvirrad tjej fortsatte sin praktik men pratade mycket med sin handledare både på praktiken och på högskolan och plötsligt hade jag min praktik i en lågstadieklass. Sannerligen en bra grej! På lågstadiet kände jag att jag fick ut min fulla kapacitet och det är just därför jag valt att hoppa av från den utbildning jag påbörjade i januari. På många sätt väldigt tråkigt då jag stortrivdes i klassen, men som min handledare på högskolan sa; "Caroline, du måse göra det som du själv vill göra och inte stanna kvar bara för att du trivs bland dina klasskompisar - det kommer nya sådana." Så blev det alltså. Mitt sista arbete ska vara inlämnat på söndag så fram tills dess kan jag titulera mig som lärarstudent så får vi se vad hösten har att erbjuda. Har fått tillbaka mitt jobb i Bunkeflo så där kommer jag spendera många timmar men även några timmar på den skola jag hade min praktik på. Tänk att alling löser sig ändå. Gud är ju ändå bra god!

 

 

 

Det är måndag och istället för att hänga på praktik eller på föreläsningar så är jag hemhemma och njuter av en veckas påsklov. Om jag trivs? mycket! Började min vecka med en timmes massage hos Erika och nu känner jag mig mer än redo för en vecka på hemmplan med familjehäng, filmtittande, långpromenader, svettiga träningspass och mysiga kvällar tillsammans med några lite te som sällskap. Japp, påsklov är fint! Lite fortsatt skrivande på arbeten kommer det att bli, men jag gör det hellre hemhemma och har fuskpåsklov tillsammans med storebror.

18 mars 2015 var datumet då vi, glimma-familjen och jag, drog till landet bortanför Atlanten. Facebook passar nu på att gång på gång påminna mig om foton och händelser som publicerades då och jag kan inte låta bli att sakna och vara sådär rysligt avundsjuk på storebror som åker till Chicago på torsdag och får uppleva liknande saker och träffa alla dessa fantastiska människor som vi fick göra i fjol. Jag unnar honom resan, men hade bra gärna velat följa med jag också!

 

Man vet att våren kommit till staden när himmelen är härligt blå, fåglarna kvittrar och solen redan är uppe och skiner när klockan fortfarande visar tupptidigt. Kan man annat än älska denna tiden på året? Man börjar se naturen vakna till liv igen efter den långa vintervilan och än mer framåt april-maj då naturen exploderar i grönska. Det är fascinerande hur mycket bättre humör man (jag) blir på när solen kommer och sällskapar en och hur mycket mer energi man får. Jag var iväg och jobbade en sväng i Bunkeflo igåreftermiddag och både fina kollegan E och jag förundrades över hur pigga vi var när klockan slagit 17. Förra gången jag var där och jobbade var i mitten av december och då var man allt annat än pigg vid den tiden. Det var då kolmörkt utanför fönstret och man ville helst bara krypa ned i sängen och sova, nu hade man istället massa energi kvar. Allt tack vare den stora lampan på himmelen. Ljuvligt!