Det finns dagar då jag känner mig som en vissen bukett blommor, tänker skittankar om mig själv och är sådär rysligt rädd för att falla in i gamla, dåliga vanor igen. Acceptansen om att de dagarna kommer göra en sällskap då och då måste finnas och jag måste hitta ett sätt att lära mig leva med dem och faktiskt acceptera att idag var en skitdag men att det kommer en morgondag som förhoppningsvis är bättre. Det finns dagar då jag kollar tillbaka på bilder från min sjukdomstid och kan längta tillbaka till att vara smal och vältränad (läs ätstörd och undernärd) och bara det är ju sjukt i sig. Att man kan längta tillbaka till att vara sjuk då maten fick ta över kontrollen över livet och misshandla kroppen inifrån och ut. Ja, det finns dagar då jag kan längta tillbaka till det och så sätter jag igång intervjun jag gjorde med radio Sjuhärad och jag är tillbaka i verkligheten igen. Nu i efterhand kan jag se att jag var smal och såg vältränad ut, men min kropp mådde allt annat än bra och att det inte är något jag vill tillbaka till.

 

Att ha pms är något jag är tacksam över idag då det innebär att min mens är på ingång vilket inte är en självklarhet, men det är också något jag alltid fasar för varje månad. Jag läste inne hos Cecilia hur hon blivit så känslig över hormonbalansen sedan hennes mens blev kontinuerlig igen och jag kan bara hålla med. Det finns inga dagar under månaden som jag är så rädd för att falla tillbaka i ätstörningsträsket igen som jag är under dagarna innan mens. Trots att jag alltid är supermedveten om att det är hormonerna som spelar mig ett spratt är det alltid lika jobbigt då jag var gång går på hjärnspökenas tjafs om mitt utseende. Men så kommer den (inte alltid så roliga) mensvärken och vissa gånger kan jag inte låta bli att le för mig själv för i ett nafs så har alla hjärnspöken försvunnit och jag är tillbaka i den fullt normala chokladcravingkvinnans mensvardag.