En helt vanlig kväll blev pannkaka.

Ibland så händer saker man inte kunnat förutsätta tidigare, saker som gör att man stannar upp och känner tacksamhet över de människor man har i sin omgivning. Igår förlorade någon sin man, några förlorade sin pappa och en annan sin vän och allt detta genom en oerhört tragisk cykelolycka. En helt vanlig man i sina bästa år var påväg hem på sin cykel men hamnade hos pappan i himmelen istället för hos frun hemma på gatan. Jag kände inte denna mannen särskilt väl men Horred är en liten by och alla vet på nåt ungefär vilka alla är så jag hade ett hum om vem han var. Det var en helt vanlig man, en helt vanlig kväll och allt blev bara pannkaka. 


Vila i frid, B!

Fint gäng.



Andas in lugn.

Jag hör ett dovt ljud av en fotbollsmatch, stänger igen dörren så som jag alltid har gjort och andas in lugnet av att få vara hemma. En natt hemma i min egna säng väntar för att försöka få tillbaka kraften som varit som bortblåst de senaste dagarna, krafter som man behöver för att orka med resterande dagar av lägret. Just nu känns varenda liten uppgift som om man ska bestiga ett högt berg, det är strävigt, tungt och inte alla lockande. Jag är med andra ord oerhört sliten just nu och njuter som sagt av att få några timmar hemma då jag bara kan få vara jag. 


Tänk att det redan gått en månad sedan vi besökte denna staden vilket betyder att det vara är sisådär två månader kvar tills Sofie kommer hem igen. Löving it!

Nu väntar välbehövlig sömn.

Frid!