Välkommen tillbaka!

 
Livet hörni. Tänk så fint det är ändå! Varje vinter lyckas jag glömma bort hur fin våren är och att färgerna och allt liv i naturen faktiskt kommer tillbaka. Lund är en typisk skittråkig stad att hänga i på vintern. Precis allt är grått, det är blött, rått och kallt när man ska till skolan på morgonen och man känner hur livslusten sakta försvinner (lite som att slukas av en dementor), men så plötsligt händer något. Ljuset börjar sakteliga komma tillbaka, gatorna sopas rena från salt och grus, fåglarna börjar kvittra, alla människor kommer ut ur sina vinterdvalor, glassarna börjar levereras och ögonen börjar klia och näsan rinna. Välkommen tillbaka våren. Jag ska försöka att tvivla mindre till nästa år.

Åter i Lund.

För knappt ett år sedan flyttade jag ner till Lund och jag minns att jag satt ihopsjunken på golvet och grät den kvällen när mamma och pappa precis hade åkt. Jag hade varken utbildning eller jobb som väntade och hade precis flyttat till en, för mig, relativt okänd stad och kände bara några få. Jätteroligt och spännande, såklart, men också skitläskigt. Många gånger funderade jag på om jag skulle säga upp mitt beonde och flytta hem till säkerheten igen där jag visste att jag skulle få jobb, men det var något som höll mig kvar och nu sitter jag här, ett år senare. Ett år som fyllt mit liv med så mycket glädje, sorg, kärlek och ilska. Ett år som givit mig så många fina minnen tillsammans med människor som jag älskar. 
 
En augustidag 2015
 
Ett år har gått och jag är så tacksam för att det är i denna stad jag ska få spendera mina nästkommande fyra år och jag är också så tacksam över att jag nu sitter med ett lätt hjärta i min alldeles egna säng och inte gråtandes på golvet efter att ha kramat om helgens flyttkompanjoner.
 
Det är fint att ha många ställen att kalla hemma.

vardagen knackade på.

Det blev en väldigt lyckad långhelg på hemmaplan med gospelkonsert, ett styck storkalas för en styck far som nollade i helgen och så avslutade jag helgen med KRIK här i Lund. Helt klart bra grejer! men visst, att ha kalas med ca 100 gäster tar på krafterna och vi hade nog alla önskat lite mer ledighet när alarmet ringde nu på morgonen, men så var inte fallet. Vardagen knackade på dörren igen och hur snabbt man än ibland vill springa ifrån den så kommer den ikapp en ändå. 
 
En fin pappa.
 
Måndag alltså och regnet smattrar mot fönsterrutan samtidigt som jag sitter med apollos lockande hotell framför ögonen. Det vankas solresa till sommaren så nu letas det hotell för fullt. Om jag längtar? japp.
 
Nu väntar en timmes zumba innan kvällens Agape med vänner. Lundalivet alltså. Bästa!
 
KRAM!