Hade en diskussion för en stund sedan om framtiden och allt som den (förhoppningsvis) innebär med barnuppfostran och massa sånt och måste säga att det skrämmer mig. Jag vill inte att det ska se ut så som det ser ut idag när mina barn är 10 år, när man blir mobbad för att föräldrarna inte gett dom en iphone/ipad och när elektroniken är det enda man kan leka med. Jag vill se en utveckling bakåt i tiden då man spelade fotboll, byggde kojor, lekte i skogen och på riktigt var barn med såriga knän och leriga skor även på hemmaplan och inte bara i skolan. Hur ska vi då få till denna utvekling? ärligt talat vet jag inte riktigt. Mycket ansvar ligger självklart på oss, den blivande generationen föräldrar, som förhoppningsvis märkt att utvecklingen gått åt fel håll. Det är vi som måste få våra barn att känna sig i trygga i sig själva utan en telefon i handen och likaså få in den känslan i oss själva. Blir lite ledsen i hjärtat när man går in på ett café och det första man ser är två mammor som fikar tillsammans med barnen i vagnarna MEN som sitter och kollar ner i mobilerna istället för att prata med varandra. Superbra att ni umgås men snälla, umgås på riktigt då! Jag är själv inte så duktig på detta men jag håller på att förbättra mig, det går långsamt men ändå framåt. 

 

En annan sak som på riktigt gör mig ledsen är alla timmar småbarnen spenderar på dagis. En liten ettåring som knappt kan gå och än mindre prata lämnas på dagis 06.30 och inte hämtas förens 17.30. Föräldrarna som är barnens stöttepelare och trygghet när dom är så små spenderar otaliga timmar på jobbet istället för med sina barn och när de umgås så är det antingen tidig morgon eller sen kväll då det ska ätas kvällsmat, badas och sedan nattas. Nä, inget stort fan av det! Jag ska inte dra alla över en kam för visst finns det föräldrar som haft förmånen att kunna jobba mindre och vara hemma mer men idag är karriären oerhört viktigt och det skrämmer mig. Självklart beror den ekonomiska situationen på hur mycket barnen behöver vara på dagis/fritids för är man ensamstående så förstår jag mycket väl att man behöver jobba mycket. Stort cred till er! Fantastiska människor som lyckas få ihop det! Om vår ekonomi (förhoppningsvis är vi ju två om den) går ihop när barnen är små så hoppas jag innerligt att jag kan få vara hemma mycket med dem. Minst till dess att de är tre år. Jag började dagis när jag var två (V 4år) och har inte haft några problem med det, jag älskade dagis, men barnen är bara små en gång och det vill jag försöka ta vara på. Gör det du också!