Att vinna livet.
14 november 2014 är ett datum jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Det var det datumet då jag bestämde mig för att ta ett beslut. Ett beslut som skulle kasta om hela mitt liv.
Jag har alltid varit intresserad av hälsa och har lagt ner otaliga timmar i svettiga idrottshallar och spelat innebandy, på fotbollsplaner runt om i landet och spelat fotboll och har på senare år upptäckt tjusningen med att gymma eller vara ute och springa. Men trots att jag alltid varit intresserad av att träna och tyckt om att göra det så rann, tyvärr, min bägare över. Jag hade blivit för intresserad av träning och mat och lite för lite intresserad av just hälsobiten. Jag som bara skulle komma igång med träningen igen och börja äta lite mer hälsosamt slutade i något helt annat.
Inte långt efter att jag tagit beslutet och börjat, vad jag tyckte, leva ett väldigt hälsosamt liv märkte människorna i min omgivning att något inte stämde. Jag åt inte alls samma mängd som jag gjort tidigare och jag spenderade en väldans massa timmar på gymmet. Mina vänner pratade med mig och jag lyssnade och gick med på att prata med någon om mina (vad dom tyckte, som jag inte riktigt såg då) problem och fina, fantastiska E kom till min räddning. Hon försökte få mig tillbaka till den rätta banan utan vidare framgång. Jag hade ju bestämt mig för att inte äta den maten som hon sa åt mig att äta och definitivt inte den mängden, så varför skulle jag?
Tack för att ni fick mig att fatta! ♥
Ordet Ortorexi dök upp, ett ord som jag aldrig hört tidigare. Tydligen var det en ätstörning som innefattar att man är lite av en träningsnarkoman och utesluter allt som inte är "nyttigt". Men det är ju inte jag? jag tränar ju lagom mycket och äter ändå ganska bra. Det var dom orden jag intalade mig själv och trodde på. Sanningen var däremot en annan. Jag hade flyttat hemifrån och kunde bestämma precis när och hur mycket jag ville träna och när och hur mycket/lite jag skulle äta. Dag efter dag valde jag att öka träningsmängden och när jag tränade som mest hängde jag på gymmet ca två-tre timmar varje dag samtidigt som jag tränade inne på toaletten innan, efter och mellan varje måltid. Jag utförde all denna träning samtidigt som jag stadigt trappade ner på mitt matintag och när jag var som sjukast var jag nere på ca 300kcal/dag. Jag var alltså ett praktexempel på en tjej med Ortorexi.
Detta skriver inte jag för att ni ska tycka synd om mig, utan för att Du ska kunna vara vaksam och uppmärksam gentemot människor i din omgivning och vaksam gentemot dig själv. Att vara hälsosam och träna mycket och äta bra är hur bra som helst, men i det samhället som vi lever i idag är det sällan man äter hälsosamt och hänger flera timmar på gymmet bara för att det är kul. Idag finns alltid pressen och hetsen att bli lite bättre, lite starkare och lite smalare precis runt hörnet. Balansgången mellan att vara strikt hälsosam till att vara sjuk i en ätstörning ligger läskigt nära varandra. Jag såg inte mig själv som sjuk och hade väldigt svårt att ta till mig att jag var sjuk. Jag var väl bara hälsosam? eller!?
Tiden gick och min dagliga kamp mot alla hjärnspöken fortsatte. Hela mitt liv cirkulerade kring kaloriräknande och träning och allt det riktigt viktiga i livet pausades. Jag undvek att umgås med människor som jag älskade bara för att jag var rädd för att det skulle bjudas på något att äta. Jag var rädd för att överstiga den kalorigräns som jag satt upp för mig själv. Att vara sjuk är inget man vill inse, men för att kunna bli frisk så måste man förstå att man är sjuk. Sakta men säkert kunde jag åtminstone ta till mig delar av det. Jag ville ju inte leva såhär egentligen. Jag ville ju leva ett riktigt liv med allt det goda som det innefattar. Jag ville ju kunna ha kvar mina drömmar om att en gång bli mamma. Nu höll jag på att ta död på den drömmen.
Jag hann ta det livsviktiga beslutet att bli frisk flera gånger innan jag på riktigt tog beslutet. Klart att det var på riktigt dom andra gångerna också, men då ville jag innerst inne egentligen inte bli frisk. Som min psykolog sa; "Caroline, du kanske inte blir friskare än såhär om du inte börjar leva som alla andra och äta precis som alla andra. Ät den kakan och se om du går upp 5 kg, om inte, ät en till en annan dag". Jag fick alltså rådet att leva precis som alla andra med allt vad det innebär. Först och främst att jag skulle äta alla dagens huvudmål som alla andra, men även äta fika och annat gott som man äter när man är som "alla andra". Jag minns att jag testade detta "normala" liv en fredag och det fungerade inte alls. Istället för att ta flera steg framåt mot ett friskare jag så föll jag tillbaka i gamla mönster och hamnade i en djupare svacka än vad jag hade varit tidigare. Hur skulle jag någonsin kunna bli som alla andra när jag inte ens klarade av en dag som "normal"? Det var ångestfyllda dagar med för lite mat och för mycket träning innan vi (jag och mitt fantastiska peppande team runt omkring mig) gjorde ett nytt försök. Nu hade jag fått i uppgift att ha en testvecka och jag gav mig den på att jag skulle lyckas. Till en början gick det hur bra som helst och jag minns så tydligt att jag åt choklad den första kvällen och var så lycklig över att jag hade lyckats vinna över alla tankarna. Tji fick jag. Redan sent den kvällen kom ångesten och knackade på dörren och vägrade ge sig av. Testperioden kändes, enligt mig, väldigt bra men när vi sammanfattade veckan och kollade igenom om jag egentligen ändrat på så mycket utöver den chokladbiten som jag ätit första kvällen så var inte heller denna testperioden särskilt lyckad. Jag ville bli frisk samtidigt som jag inte alls förstod varför jag skulle sluta leva som jag gjorde.
Sommaren kom och mitt år på Glimåkra var över. Jag skulle nu flytta ifrån min säkra hamn till mitt hemhemma och skulle, med hjälp från familjen, klara av att stå på egna ben och ta mig ur denna skiten. Det blev en lång sommar. En sommar fylld av lögner om vad jag ätit och mängden jag tränat. Jag gjorde livet surt för familjen, men mest av allt sabbade jag för mig själv. Allt jobb jag lagt ner från djupaste botten i januari till att nästan vara uppe på toppen i juni var vissa dagar som bortblåst. Jag behövde hjälp! Jag klarade inte av att ta den kampen själv. Den första juli 2015 blev jag inskriven på ätstärningsenheten i Borås och det var väl egentligen först då som den officiella diagnostiseringen gjordes. Jag var sjuk i Ortorexi som jag så länge vetat om men inte riktigt tagit till mig. Nu var det på riktigt. Att då samtidigt få höra att jag hade dåliga levervärden och en alldeles för hög vilopuls för en tjej med god kondition var skrämmande. Hur kunde jag vara sjuk när jag kände mig så frisk?
Det var tuffa veckor med ett liv som åkte berg&dalbana, men vändningen kom, och en stark vilja till att bli frisk och fri väcktes. Den första augusti tvåtusenfemton bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att sparka ner allt vad ätstörningar heter och leva mitt liv fullt ut. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att det varit tufft. Det har varit skitjobbigt och många gånger har jag bara velat lägga mig ner på golvet som en trotsig tvååring och ge upp, och ibland har jag gjort det också. Bara för att man bestämmer sig för att bli frisk så innebär inte det att man är fri från sin ätstörning. Tankarna finns kvar och kommer kanske alltid att finnas där, men det är ett beslut man måste ta. Ett beslut som måste tas varje dag, varje måltid och ibland varje tugga. Ett beslut att vilja vara frisk. Det har varit en lång väg att vandra från det att jag var som sjukast till där jag är idag, men jag är galet stolt över mig själv. Ja, jante, det är faktiskt okej att få vara stolt över sig själv. Jag lyckades! Jag sprang förbi ortorexin, ångesten, träningsmaning och kalori-räknandet på upploppet och vann det bästa priset jag någonsin kunnat vinna.
Jag vann livet.
Har du nån mail eller så?
Wow. Du är så förbaskat stark!
Åh Caroline, du är så sjukt modig som vågar ta upp allt det här, som vågar prata om det trots att det är en jobbig del av ditt liv. Jag tror verkligen du med detta inlägg kan inspirera andra som är där du var, tack för att du delade med dig av det här!<3 Gud välsigne dig!
Tack för att du delar med dig! Sluta aldrig att kämpa! <3
wow vad modig du är som vågar dela med dig av din historia!!!! Hur mår du idag? (du måste inte svara på den frågan om du inte vill)
Hoppas du får en fin kväll! <3
Hej Caroline!
Tack för att du tog modet att berätta din historia! Var det en självklarhet för dig att dela med dig här på bloggen eller var det mer en tillfällighet? jag är tacksam över att jag fick ta del av din resa och hoppas du slipper hamna i det träsket en gång till.
Stor kram till dig!
Du är fantastisk Caroline!!! Så starkt och modigt av dig att berätta! Du kommer med detta hjälpa många andra! Och sån glädje det är att du mår så mycket bättre!! En dag i sänder allt i Herrens händer!! ❤️❤️
Massor av kramar Caroline. En dag i sänder, allt i Herrens händer. Underbart vittnesbörd!
finna bilder
Shit... Vilket starkt inlägg. Sitter här med tårar. Otroligt starkt kämpat. Hoppas att du får ett fint liv nu när du vunnit det <3
KRAM!
Mamma och Pappa