Att leva bakom en fasad.
I alla år har jag fått höra att jag är den glada tjejen, alltid lika peppande och positiv. Det ligger mycket sanning i dom orden, men också så mycket skådespeleri. Jag tror många kan känna igen sig i det jag skriver, hur man kan leva bakom en fasad utan att någon märker skillnaden. Jag har alltid varit "glad", "peppande" och "positiv" och allt peppande har ju självklart varit från hjärtat, men det andra har många gånger varit med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
Det är personer i min omgivning, under min gymnasietid och annat löst folk som har satt de etiketterna på mig och jag har tyckt det varit så skönt att få gömma mig bakom just de etiketterna och den fasaden för att skydda mig själv, för att inte visa mig svag när livet stormat. Det är mycket "lättare" att bara fortsätta som det alltid har varit, men om man alltid bara putsar på fasaden istället för att fakiskt totalrenovera huset (sig själv) så kommer det tillslut bara vara ett fallfärdigt hus med en vacker fasad kvar. Är det det vi vill ha? Är det så vi vill leva våra liv?
En av många fasader kan också vara en mask från panduro.
Vi går upp på morgonen, ser över dagens schema och väljer sedan en passande mask. Det är åtminstone så jag så många gånger har gjort. Varför ska jag behöva visa mig svag? varför ska jag visa att jag inte alltid är glad, peppande och positiv när det är det min omgivning tror om mig? jo, för att om man lever bakom en fasad hela livet så kommer den fasaden tillslut vara så skör att den spricker och faller i bitar.
Att succesivt sudda ut min fasad är något jag jobbar med dygnet runt, att våga visa vem jag faktiskt är. Det är något jag har behövt jobba oerhört mycket med det senaste året när jag kämpat med psykisk ohälsa och samtidigt haft som mål att faktiskt vara glad, peppande och positiv på gospelkonserter runt om i Sverige. Jag hade aldrig klarat mitt Glimma-år om jag inte hade sänkt min guard och låtit mig visas svag, vågat låta tårarna rinna nedför mina kinder och inte bara brännandes bakom ögonlocken.
Vi har alla fasader, men gör mig en tjänst, försök sudda ut den för vi mår alla som bäst när vi får vara oss själva precis så som vi är. För tänk så mycket energi vi lägger ned på att vara just glada, peppande och positiva när vi kanske egentligen bara vill vara motsatsen. Det är okej att vara arg, ledsen och opepp på livet. Du är ingen sämre människa för det!
Hitta din fasad och kasta iväg den så långt du bara kan så är vi oss själva istället.
Ta hand om dig!
KRAM!
Så bra skrivet!
När folk lär känna mig är jag den glada som lever "topptopp" liv, 22 hästar, min familj, pojkvän osv. Men när de lärt känna mig vet de vem jag är.
Mycket bra skrivet!
Sjukt bra skrivet!! Känner verkligen igen mig!
Riktigt bra skrivet! Känner igen mig. Är också känd som positiv och glad. Det vill jag också vara men ibland orkar jag verkligen inte. Vill bara lägga mig ner på marken och gråta i timmar. Men jag vill inte visa att jag också har dåliga dagar. Vill inte visa mig svag. Men det är okej att vara svag ibland!♥
Vad trevligt att någon vågar skriva sådana här inlägg också. Det är så viktigt att vi vågar reflektera över hur vi egentligen känner innerst inne. Ibland är man nog inte ens medveten själv om att man gömmer någonting tills man börjar fundera över det.
Äntligen någon som vågar skriva. Att visa sitt real jag är mänskligt!
Intressant inlägg, stämmer väldigt bra på hur dagens samhälle ser ut, man får inte vara ledsen, ha en dålig dag osv känns det som.
bra skrivet :)
så fint skrivet! tror många kan känna igen sig, och det ÄR så viktigt att våga visa sina känslor. Eller "visa sig svag" om man nu vill uttrycka det så, men tycker det är så motsägelsefullt eftersom det är just då man är så pass stark som vågar visa vad man känner. man är ju inte svagare för att man mår dåligt liksom, det är bara mänskligt och en naturlig del av livet. Istället för att skämmas borde vi ta vara på de omkring oss som vill hjälpa. såg att du är kristen också, jag med :) vilken kyrka tillhör du? :) och har du ibland känt att du inte "får må dåligt" pga att du är kristen? Så har jag känt och känner fortfarande ofta, för en kristen ska väl må bra osv, vad är det annars för en Gud vi tror på?! Känns som andra tänker så. Men sen vet vi ju att alla går igenom motgångar i livet, kristen eller inte.
anyway, bra skrivet som sagt :)
Så hemskt att du känner så. Jag har alltid blivit sedd som den glada, peppande och inspirerande människan, men jag skulle inte vilja säga att det är en fasad. Det handlar inte om att du inte visar, det handlar lika mycket om att folk inte vill veta, inte frågar dig.
Kunde känna som du när jag var yngre, sedan träffade jag min sambo. han hör i min röst om något inte är som det ska. Ser det på mig såsom ingen någonsin läst mig förr. Det fick mig att inse att det inte handlar om att jag inte visade, det handlade om att mina vänner inte brydde sig.
Du visar mer än du tror. <3 Att visa handlar inte om att gnälla. Jag tror tyvärr att din upplevelse till stor del handlar om att folk gärna undviker att se just det.
Våga visa hur du känner <3 Det är svårt för dem runt i början. Men det är värt det. Du har all rätt i världen att visa hur du känner och omgivningen vänjer sig. Och riktiga vänner finns där. Gör dem inte det, är det fel vänner. <3