Så kom det datum jag så länge både väntat och fasat för. Datumet då jag friskförklarades. Idag är det alltså ett år sedan jag satt i det där vita, kala rummet och fick höra orden att jag var frisk. Psykologen kollade mig i ögonen och sa orden som egentligen inte stämde, och jag vet knappt om de gör det nu heller. Är jag frisk eller har jag bara perioder av mindre sjukhet? Dagar som dessa kommer allt över en igen. Alla känslor, tankar och rädslor. För nog att jag har mycket av den varan. Denna veckan känns det som om jag gått i någon slags dvala. Jag har känt mig psykiskt förkyld med en släng av brutal trötthet. Varför? ingen aning. Förmodligen på grund av att idag är idag. 

 

 

Idag är jag dock tillräckligt frisk och har tillräckligt bra koll på läget för att inte bli brutalt arg när vänner ser till att jag kommer i kontakt med äs-enheten igen. För två år sedan hade jag både blivit arg, skrikit och smällt i dörrar. Idag blir jag istället glad och så oerhört tacksam för att jag får ha dessa som mina vänner. Vänner som ser vad som är bäst för mig oavsett vad jag tycker. Jag är precis som alla andra när mitt liv går på räls, men så fort jag möter motgångar slutar jag äta eller tar till hetsträning. Det är inget normalt med det. 

 

För ett år sedan ljög jag för psykologen när hon frågade om jag var redo för den stora världen. Det är en lögn jag inte kommer göra om. Jag stängde dörren till äs-enheten och sprang därifrån. Om två veckor går jag tillbaka och öppnar den dörr jag stängt igen för att få kontroll över de perioder då livet inte går som på räls. Att öppna den dörr har jag både sett som ett nederlag och som en vinst, men på senare tid mestadels som en vinst. Jag ska ju vinna livet, inte sant? då känns det ju dumt att inte låta sig ta hjälp av spelets alla redskap.

 

Detta är en av mina tre (!) dagböcker. Vill ni hänga med på denna resa så är ni välkomna!