Sommaren har varit i Lund till och från i flera veckor nu, men när äntligen kalendern visade sommar snörade jag på mig skorna och kom iväg och sprang mina allra första tio kilometer. Min allra första MIL. Med problem med både en ömmande ljumske och hälsena har jag haft uppehåll från löpningen i närmare två månader och att då ge sig ut på långrunda det första jag gör kan ju verka korkat. Men vem har sagt att man ska vara realistisk alla gånger? Att ha en hård panna är något jag jobbat upp de senaste åren (på gott och ont) och psyket fick sannerligen jobba hårt denna rundan. Första 4-5 km gick bra, men efter det var det en kamp både mot trötthet och smärta. Inte minst de två sista. MEN jag tog mig runt och var så nedrans nöjd när jag kunde sätta mig på trappan och pusta ut. Att springa en mil har jag nu insett vara ganska jobbigt och mitt höga tempo som jag hade i början var obefintligt i slutet, men jag är så nöjd att jag tillslut gjorde det. Att springa milen var sommarens mål så nu får målet bli att ta mig runt och känna mig lite mindre kräkfärdig när jag kommit i mål. Det känns ändå som ett rimligt mål! 

 

Idag har jag rört mig minsta möjliga och smygnjuter av träningsvärken i låren. Ljumsken känns mindre roligt idag, men det får det vara värt! Lite godis på det så ska det nog blir bra.

 

Njut av fredagskvällen!